Artister

Magnus_Lindgren_Foto_Lennart_Stenberg_17feb2012_7719MAGNUS LINDGREN
är en multibegåvad musikskapare. Hans förmåga att uttrycka sig på såväl tenorsaxofon som klarinett och flöjt är mästerlig, samtidigt som han med beröm godkänt hanterar en rad ytterligare instrument. Som kompositör har han kapacitet att levandegöra sina kreativa impulser och klä dem i en melodisk dräkt som är optimalt anpassad för den aktuella stilmässiga ramen.

Den uppenbara särklassen i Magnus Lindgrens mångskiftande musikaliska arsenal är ändå hans snillrika känsla för att arrangera musik. Storheten består i att sammanfoga notbilder, klangfärger, rytmfigurer och harmonisekvenser på ett självklart och organiskt vis, utan att det känns påklistrat eller övertydligt, samtidigt som slutresultatet andas daggfräsch nutidskänsla. Lägger man till detta denne naturbegåvnings förunderliga förmåga att ta tillvara olika musikstilars inneboende kvalitet är jämförelsen med den musikaliska titanen Quincy Jones uppenbar.

Mycket riktigt är Quincy den förebild som Magnus själv sätter främst, tillsammans med giganter som Miles Davis och Herbie Hancock. Dessa tre har, menar Magnus, under hela sin karriär haft modet att ständigt söka sig vidare i musikens universella värld, trots att de redan bevisat sin storhet.

På likartat vis är Magnus oavbrutet i färd med att vidga sina musikaliska ramar, oavsett det handlar om småbandsjazz, fullbestyckat storband, körsång med instrumental solist, integrering av klassisk orkester och jazzgrupp, svensk folkton, tuffa funkrytmer, brasiliansk samba eller afrikansk ursprungsmusik. Former och genrer varierar ständigt, ett visst mått av risktagande ingår alltid och upptäckarglädjen överförs till dem som får avnjuta det klingande resultatet.

När Magnus Lindgren får berättigat beröm för sitt mångsidiga musikantskap svarar han med djupaste allvar att själv ser han det som att han just har börjat. Han hävdar bestämt att bra musik kan låta alldeles olika; huvudsaken att det är musik med självklar originalitet och total ärlighet.

I tidiga tonåren hörde Magnus storbandsjazz med Buddy Rich och melodin Mercy, Mercy, Mercy. Upplevelsen var omskakande. När han köpte sin första LP var det Michael Jacksons Thriller som fängslade honom totalt. Att Quincy Jones skapat den oerhört dynamiska och rikt varierade orkesterbakgrunden till den populärmusikaliska legenden var knappast någon tillfällighet.

Att musik alltid måste utgå från ett själsligt djup är en ledstjärna för Magnus Lindgren. Det är därför ingen tillfällighet att hans senaste projekt hösten 2013 har fått titeln Souls. I fruktbart samarbete med den amerikanske basisten och producenten Ira Coleman har Magnus sammanställt en rad nyskrivna alster, såväl text som musik. Inspelningen har gjorts med klubbkänsla och delvis analog teknik i New York. I produktionen Souls sammanstrålar en spektakulär samling internationella elitmusiker, förutom vokalartister av högsta rang. Från Sverige Rigmor Gustafsson, Marie Fredriksson och Anna Christoffersson. Souls manifesterar Magnus Lindgrens förmåga att göra musik med brett musikaliskt spektrum och inbjudande öppen attityd.

Improvisationsmomentet ser Magnus Lindgren som musikens innersta kärna. I den klassiska jazzkvartetten ges generösa möjligheter till ett kreativt personligt flöde. Magnus återkommer ständigt till sådant kammarmusikaliskt samspel. Senast dokumenterat i cd-produktionen Fyra, som släpptes 2012 och åtföljdes av pressrosor och Grammisnominering. Här möter Magnus världsbasisten Palle Danielsson och den lysande slagverkaren Jonas Holgersson samt Daniel Karlsson respektive Anke Helfrich, två pianister med förmåga att understödja och sublimera. Musiken är enbart originalverk av Magnus själv, kompletterat med en färgstark tolkning av Michael Jacksons I Just Can´t Stop Loving You. En uppenbar kärleksförklaring…

Med Batucada Jazz som släpptes 2009 får Magnus Lindgren sitt internationella genombrott. Helt fokuserad på att integrera sin egen melodiska värld med brasilianska rytmer och klangfärger intar han Rio de Janeiro för att samarbeta med lokala musikprofiler. Återigen blir han Grammisnominerad och genomför med Batucada Jazz en världsturné, som även inkluderar exklusivt framträdande inför Quincy Jones; mentorn och förebilden. Quincy blev så förtjust att han spontant vände sig till publiken och utropade:

– Give Magnus every love that you´ve got!

Själv tillstår Magnus gärna att målet var att gifta ihop okomplicerad men icke banal melodik med svettiga karnevalsrytmer för att framkalla glädje och gemenskap. Som han säger:

– Musik som lika gärna skulle kunna framföras på en fotbollsarena.

Förmågan att fånga en publik med soulmättad musik kännetecknar trombonisten och sångaren Nils Landgrens Funk Unit. Sedan 2008 ingår Magnus Lindgren i denna succékonstellation; en ensemble med globala perspektiv och internationell publik. Heta klubbaftnar varvas med arenaspelningar och faktiskt även interaktion i Afrika med ungdomar som får stöd och bidrag av Funk Unit för att utveckla sin egen musik. I denna miljö passar Magnus perfekt, inte minst därför att Funk Unit fokuserar på total och expressiv musikalisk gestaltning.

– Allt annat än 120% satsning är dömt att misslyckas, fastslår Magnus.

Bredden i Nils Landgrens musikaliska horisont är också något som Magnus uppskattar högt och rent. Vid en jubileumskonsert häromåret med Berlinfilharmonikerna var Nils Landgren uppmärksammad gästsolist. Uppdraget att komponera och integrera jazztrombon i ett klassiskt musikstycke blev till en bejublad framgång för den ständigt framåtblickande Magnus Lindgren.

Gränsöverskridande musik utgör en ständig attraktion för Magnus Lindgren. När världssopranen Barbara Hendricks ber Magnus att med kort varsel framföra klarinettstämman i ett klassiskt stycke av Franz Schubert accepterar han med glädje. Konserten 2002 blir en sådan framgång att samarbetet mellan Magnus och Barbara sedan dess är etablerat. Förutom den musikaliska upplevelsen ser Magnus positivt på erfarenheten av att framträda inför månghövdad och klassiskt kunnig publik. Han beskriver det som att med Barbara har han lärt sig att uppleva konsertscenen mera som ett vardagsrum.

– Mitt eget vardagsrum, förtydligar han.

Det absoluta och uppmärksammade genombrottet inträffar 2001 när Magnus är 25 år och lanserar sin egen storbandsmusik på skivan Paradise Open; ett samarbete med Svenska RadioJazzGruppen. Den mångbegåvade ynglingens tidigare omtalade och eminenta förmåga att komponera musik och skriva arrangemang för storband får här blomma ut maximalt. Paradise Open erhåller, förutom mängder av pressrosor och publika bifall, även Sveriges Radios pris som årets bästa svenska jazzalbum. Inte nog med det; Paradise Open belönas även med en åtråvärd Grammis. Och sist men inte minst får Magnus äran att mottaga det mest prestigefulla svenska jazzpriset; OrkesterJournalens Gyllene Skiva.

Självklart omtumlad och mycket glad säger han att han så gärna vill upprepa projektet.

– Det finns oändliga möjligheter att skriva ett musikarrangemang; det blir aldrig likadant från gång till gång. Det improvisatoriska momentet öppnar alltid nya vägar. Målet är att det ska bli ännu bättre. Jag lär mig hela tiden…

Året innan Paradise Open släpper Magnus Lindgren sin debutskiva, Way Out. Han väljer sina medmusiker med omsorg och skapar en kvartett som kommer att bli den gruppering han återkommer till under lång tid. Medspelarna heter Mathias Algotsson piano, Fredrik Jonsson kontrabas och Jonas Holgersson trummor. Kvartetten kompletteras med en blåsensemble på den mycket omtalade och hyllade samt Grammisnominerade debutskivan.

Way Out, Magnus Lindgrens första skivproduktion i eget namn, blir en bekräftelse på att Sverige har fått en ny och osedvanligt begåvad ung jazzmusiker. En mångsidig och målmedveten musikskapare med uppenbar potential till en strålande karriär. Denna förutsägelse skulle komma att stämma helt och fullt.

Magnus Lindgren säger att en idé till en komposition kan dyka upp på en sekund, färdig att noteras. Eller att en improviserad fras plötsligt bara finns där, oavsett han håller i tenorsaxofonen, klarinetten eller flöjten. Men han betonar samtidigt hur viktigt det är att känna sina verktyg, för att kunna hantera dem på rätt sätt. Han ser med glädje tillbaka på de fem år han studerade på Kungliga Musikhögskolan, dit han kom redan som 17-åring.

Under åren 1992-1997 har han till sitt förfogande en rad begåvade pedagoger och han fördjupar sina redan goda kunskaper i såväl komposition, arrangemang, tenorsaxofon, klarinett och flöjt. I stället för studielån skaffar han sig inkomster via olika spelningar. Inget uppdrag ratas, betraktat på rätt sätt är varje spelning en erfarenhet som ska tas tillvara.

– Att åka Finlandsfärja och spela rockabilly med Boppers, därefter snabbt hoppa iland och ila till Slottet för att ingå i orkestern som firar Kungens 50-årsdag. Slutligen en nattlig klubbspelning med Bob Manning och svettig soulmusik.
Att varje gång se en möjlig utveckling i allt man företar sig är en filosofi som Magnus hyllar.

– En av mina bästa jazzkompisar har fyllt 85. Han har just börjat plugga franska…

Magnus Lindgrens medfödda musikbegåvning märktes tidigt. Speciellt det naturliga gehöret där varje ton fick ett egenvärde, något som pappa Börge observerade med intresse. Redan som 14-åring ingick Magnus i klarivaturspelande Börge Lindgrens högklassiga dansorkester. Främst som tenorsaxofonist, men även på gitarr, bas och trummor. Multibegåvningen var uppenbar redan i tidiga tonåren.

– Att turnera och spela dansmusik var både intressant och lärorikt. Långa resor, tungt att bära, fyra timmars spelning varje kväll och snabbt i väg till nästa gig.

Färdriktningen var utstakad och Magnus visste redan då att målet var att leva med musiken. Trots att han ännu inte fyllt 40 år har han hunnit göra en remarkabel resa. En fascinerande hög ambitionsnivå är en av denne multibegåvade persons kännetecken. Han framstår därmed som trovärdig när han med emfas betonar att han ännu har så mycket kvar att lära. Eller med hans egna ord:

– Jag är ju bara i början…

Fortsättningen lovar att bli synnerligen spännande och växlingsrik. Säsongen 2013/2014 är Magnus inbjuden att gästspela som Artist-in-Residence vid 10-årsjubilerande VaraKonserthus. Han ser det som ännu en möjlighet att fördjupa arbetet med komposition och arrangering, förutom solistiskt. Att Vara Konserthus även hyser ett av landets främsta storband, Bohuslän Big Band, är förstås också en viktig inspirationskälla. Inte minst eftersom storbandets konstnärlige ledare är den ständigt kreative Nils Landgren.

En Japanturné under 2014 som solist med OD-kören (Orpehi Drängar) är för Magnus ännu ett exempel på korsbefruktande konstnärligt samarbete.
Magnus Lindgren sätter högst ogärna gränser för vad som är möjligt att genomföra; det gränslösa i musiken utgör en ständig lockelse och utmaning.
Leif Domnérus

mer information Magnus Lindgren

Christina Gustafsson 2085 fotograf Frida Sjogren

CHRISTINA GUSTAFSSON
släppte sitt tredje album The Law of the Lady 2012. Hon följde sin vision från början till slut och resultatet blev slående.

Efter kritikerrosade My Move och Moments Free tar Christina sitt konstnärliga uttryck till ytterligare en nivå.  Christinas samarbetspartner i detta projekt är Calle Rasmusson, som förutom att vara medlem i Christinas band också är en flitigt anlitad arrangör av orkestrar och artister runt om i Europa, tillsammans har de producerat ett album med en egen mycket personlig stil.
Christina Gustafsson är född i Värmskog 1970, studerade 1994 – 96 vid New York School of Music och 1996 – 99 på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.  Christina är etablerad på den svenska jazzscenen och en av våra mest hyllade jazzsångerskor.  Hon har under åren fått stor uppmärksamhet som låtskrivare och 2007 fick Christina SKAP stipendium. Tillsammans med Rigmor Gustafsson tilldelades Christina även 2012 års Anita O’Day pris med motiveringen: ” Rigmor och Christina Gustafsson tillhör eliten av Europas jazzsångerskor…”

Musik: Christina Gustafsson (förutom It might as well be spring & My own way out)
Text: Cecilia Åse, Helena Davidsson och Stefan Danielsson Arrangemang: Calle Rasmusson
Sång: Christina Gustafsson
Piano, rhodes, orgel: Daniel Karlsson, Adam Forkelid
Elbas: Fredrik Jonsson
Kontrabas: Kristian Lind
Gitarr: Max Schultz, Erik Söderlind
Trummor och vibrafon: Calle Rasmusson
Slagverk: Sebastian Notini.
Trombon: Karin Hammar, Lisa Bodelius
Trumpet och flygelhorn: Patrik Skogh, Johan Setterlind
Valthorn: Eva-Tea Lundberg
Träblåsinstrument: Magnus Lindgren

“När jag för 2 år sedan började skriva musik till The Law of the Lady så hade jag avsikten att bejaka mina idéer och inte låta praktiska detaljer styra det konstnärliga arbetet.  Jag följde min vision och efter att jag gjort mina utkast till låtarna tog jag med dem till Calle Rasmusson, som förutom trummis också är arrangör och  medproducent.  Han gav sina ideer om åt vilket håll låten var på väg.  Efter att alla låtar bearbetats och arrangerats så började det bli tydligt vilket “sound” jag ville ha.  Några texter är skrivna innan musiken och i vissa fall har jag gjort musiken först.  Ett nära samarbete med textförfattarna har hela tiden varit aktuellt, där deras flexibilitet, musikalitet och begåvning  gjort att musiken och texten har en gemensam utgångspunkt.  När sedan alla musiker är på plats och repetitionerna börjar så blir jag bara så fantastiskt glad att få befinna mig i en kreativ miljö med alla dessa underbara musiker som lyfter mina idéer och visioner med sina personliga uttryck och fantastiska spel.  The Law of the Lady är ett resultat av mina musikaliska erfarenheter hittills…”  Christina Gustafsson

mer information Christina Gustafsson

MUSICMUSICMUSIC är den motvilliga pianotion. MMMnadenhaklapp
När vi pratade om hur nya plattan skulle låta så sa vi ungefär så här till varandra: “Man ska inte fatta att det är en trioskiva man har satt på, man ska associera till något annat och sen märker man att det ju faktiskt bara är piano, bas och trummor man hör.” Det där vackra, dyra ljudet från en välstämd konsertflygel och den kompakta tystnaden från publiken i en nyrenoverad konsertsal, det kanske låter som perfekta förutsättningar för vissa, men vi har aldrig vant oss. Viljan att göra saker på vårt eget sätt, att hellre stå bredvid än i ledet, har alltid varit viktigare. Nu har vi hållit på så i tio år. Låt oss berätta lite kort om hur det blev som det blev.

Ungefär vid den här tiden på hösten för tio år sedan kom vi hem från vår första riktiga turné. Av nån anledning gick denna första resa till Sydafrika, i 14 dagar kuskade vi runt och repertoaren som nogsamt repats in i replokalen i Göteborg och bara testats ett fåtal gånger inför våra kompisar där hemma hade nu helt plötsligt fläkts ut inför en vilt främmande publik på andra sidan jordklotet. Massor av grejer föll på plats, en musikalisk identitet och de första spåren av eget sound började försiktigt mejslas fram, och vi hade väldigt kul! När planet landat på Landvetter var känslan inte att ta miste på. Det är detta vi ska hålla på med!

Ett par månader senare släpptes vår debutplatta One Two Free. Vi fick uppfinna allt från början, starta skivbolag och ordna med distribution. Det senare löstes till största delen genom att cykla runt till stans skivbutiker och sälja in plattan personligen. Minns att vi hamnade på sjätte plats på skivförsäljningslistan i Göteborg den där första veckan. Ganska mäktigt. Vi har klippet kvar nånstans.

Vi bestämde lite saker där i början. Att vi skulle satsa på kvantiteten. Att vi bara skulle köra på liksom och släppa plattor så ofta det gick. Helst en om året, bestämde vi. Det blev nästan så. Nu till tioårsjubileet kommer vår sjunde. Och att vi aldrig skulle tacka nej till att spela. Var, när och hur som helst. Det kanske vi inte har lyckats hålla lika bra, men vi satte oss faktiskt i en trasig Nissan Sunny och körde nonstop till Bryssel från Göteborg för ett gig en gång. Och på en turné i Tyskland tjatade vi till oss en konsert på en sunkig krog i Hamburg mot övernattning på golvet hemma hos bartendern.

Man får väl kosta på sig att vara lite nostalgisk när det är jubileum. Vi har ju lite saker att vara stolta över. Som att vi faktiskt hamnat på jazzklubbar och festivaler i New York, Paris, London, Mexico City, Bangkok, Tokyo och Johannesburg. Men plattan vi just gjort klart har inget med nostalgi att göra. Faktum är att det är första gången som vi spelar enbart nya låtar. Alla skrivna av Fabian Kallerdahl. 10 låtar som på sätt och vis är en hyllning och en tillägnan till allt och alla som kommit i trions väg. Skivomlaget visar en festmåltid. En brokig samling läckerheter på en gräll duk. Kanske en bild av musiken? I vilket fall, bordet är dukat. Det dignar.

/Fabian, Michael och Josef

mer information MMM